Jag har flyttat

Jag har, efter lagom mycket bök och stök, flyttat bloggen.

Vi får se om det blir bättre såhär

klicka här så kommer du direkt till den nya sidan

Vi syns där!

Om studier

Jag tror vi alla fått frågan "Vad vill du bli när du blir stor?"

Vi har väll kanske alla get någon den frågan också.

När jag var liten ville jag bli historielärare.
I lågstadiet ville jag bli arkeolog.
I högstadiet var jag säker på att jag skulle bli en kvinnlig Karl Lagerfeld.
I yrkesskolan ville jag inte bli något alls.
Efter yrkesskolan funderade jag på att bli textillärare eller eventuellt läsa gynmasiekurser.
Nu studerar jag till tradenom ( international business and marketing på engelska), med specialinriktning pälsdesign.

Innerst inne vill jag bli kriminalteknisk antropolog eller arkeolog.

Jag har alltid älskat historia och all typ av vetenskap. Jag minns att pappa prenumererade på "Illustrerad vetenskap" när jag var liten och varje månad kom det en tidning fylld med nya vetenskapliga rön och upptäckter. Jag har plöjt igenom mängder av dokumentärer och det har lett till att jag kan lite om ganska många olika saker.
Sambon brukar ibland säga att han inte förstår hur jag kan ha så mycket osammanhängande fakta i huvudet.

Jag tänker ibland lite väl logiskt, i vissa fall ger det mig mera problem än vad det hjälper mig.
Men när det kommer till det här med studier har jag liksom inte tänkt logiskt.

Den största anledningen till att jag som bäst sitter i min hemstad och kurar i en lägenhet är för att jag är rädd.
Jag är rädd för att flytta långt bort.
Jag är rädd för förändring.
Jag är livrädd för att misslyckas.

Jag har alltid sagt att jag inte vill att mitt framtida jobb ska bli ett måste. Något negativt.
Jag vill se framemot mitt jobb varje dag.

Frågan är bara om jag kan tänka mig att kompromissa så pass mycket som jag gör nu.

Jag har några frågor till er.

Vad ville du bli när du var yngre?
Blev du det också eller blev du något annat?
Varför isåfall?


-I

------------------------------------------------------------------------------------------------

I think we all have gotten the question "what do you want to be when you grow up?"

We have probably asked someone that same question.

When I was little I wanted to become a history teacher.
In middle school i wanted to become a archeologist.
In highschool I was sure I was the next, female, Karl Lagerfeld.
In vocational school I didn't want to become anything at all.
After vocational school I was contemplating becoming a textile teacher or reading some extra collage courses.
As of right now, I'm a first year student on the road to getting my masters in international business, marketing and fur design.

My dream job is to become an archaeologist or a forensic anthropologist.

I've always loved history and all kinds of science. When I was little my dad had a subscription for a magazine called "Illustrerad vetenskap". Every month there would be a new magazine filld whit new scientific findings and discoveries. I've wade trough documentaries whit all kinds of themes and angles.
My fiancé sometimes asks me how in the world my brain can hold so many random and incoherent facts.

I'm a person that sometimes thinks a bit to logical, it sometimes gives me more problems than it solves.
But when it comes to my studies I'm very irrational.

The biggest reason I'm still sitting in my home town, studying something I hd no idea I wanted to become is because I'm scared .
I'm scared to move away from my safe little bubble.
I'm scared of change.
I'm terrified of failing.

I've always said I don't want my job to become something I have to do. Something negative
I want to look forward to working every day.

My only concern is that I'm going to regret not studying what i really wanted, I'm scared I'm compromising to much.

I have a question for you.

What did you want to become when you were little?
Did you end up working with/studying that?
If not, what made you change your mind?



-I

En genomgång av den gångna veckan.

 Måndag. 

Jag sitter som bäst och försöker bena ut denna formel.

Sprittande...

Vår mattelärare har väldigt... egendomlig och jag erkänner här och nu att jag är livrädd för matteprovet.

Jag erkänner också att jag ångrar de 3 extra kurserna jag anmälde mig till. Speciellt efter att jag sett mitt schema... 8-18 på fredagar känns inte riktigt optimalt. 

Annars då?

Joo jag har stickat min första riktiga tröja. En miniatyrversion i och för sig, men man ska ju börja någonstans.

Skåda mina inte existerande flat lay kunskaper...

Halshålet ska få sig en fin kant ännu, men i övrigt är jag löjligt nöjd över att ha haft tålamod att slutföra den ;)

I brist på en människa i passande storlek fick Mio och My agera modeller, jag kan förstå att ni suckar. Men jag var utomordentligt uttråkad..

Invänta väldigt suddig bild på frustrerad katt...

Hur som haver, mitt nästa projekt är någon typ av huvudbonad. Jag är inte helt säker på vad det ska bli ännu, men det lär ju visa sig.

Jag har också deltagit i sambons släkts Matkomafest. Ett väldans bra påfund med tanke på min förkärlek för allt ätbart. 

Man kan väll sammanfatta den gångna veckan som följande:

Mycket mat, mycket frustration, kopiösa mängder choklad och lagom mycket stickning.

Helt okej tycker jag i varje fall ;)

Ha en bra vecka!

-I

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Monday. 

As we speak, I'm trying to make sense of this formula.

Not too exciting

Our math teacher is a... peculiar human being and I'm going to be completely honest whit you.       I'm scared shitless for the math test this week.

I'm also,oh so very much, regretting the three extra classes i signed up for. Something about a 10 hour school day just doesn't sound that good.

What else is new?

I knitted my first ever sweater las week. It is a miniature version, but I figured I got to start somewhere.

As you can tell by the picture, my flat lay knowledge are non existing, but hey I tried.

The neck line is not quite finished yet, but other than that I'm ridiculously proud of having the patience to finish it.

Because this household does not come with a complementary human to try the sweater on, Mio and My were my models. I know what your thinking, and yes I'm a bit strange, but you know what I was so incredibly bored.

Hold for blurry picture of frustrated cat.

Anyway, my next project is some kind of headpiece, I'm not sure what it's going to be yet but sooner or later I will.

I've also attended the Fiancés family Foodcoma party, a unbelievably good concept for everyone whom loves eating.

I guess you could conclude last week like this:

A LOT of food, a lot of frustration, copious amounts of chocolate and just the right amount of knitting. 

I survived ;)

Have a good week!

-I

Akut rihnopharyngitis nasoparyngitis.

Jag lever, om än nätt och jämt.

Jag har råkat ut för en massiv rihnopharyngitis nasoparyngitis.

 eller förkylning om man hellre kallar det för det.

Jag har försökt kurera mig med kopiösa mängder choklad, en ny sticksöm och en pinsam mängd säsonger av Bones. Tyckte nästan jag hörde sambon säga "manflu" här ett tag, men jag har faktist varit rätt sliten ;)

Jag hade min första skoldag efter lovet idag, och även om jag helst skulle ha strypt mitt alarm i morse, känns det skönt att få återgå till de vanliga rutinerna.

Förhoppningsvis blir det här året, precis som alla andra av mina levnadsår, fyllt med en massa missöden som andra kan skratta åt och därmed ett lysande blogg år! ;)

Ha en bra fortsättning på veckan!

-I

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

I'm alive, barely.

I've unfortunately had the unpleasure of gaining a rihnopharyngitis nasoparyngitis.

Also known as a cold.

I've tried to cure it whit copious amount of chocolate, some knitting and a embarrassing amount of Bones seasons. I swear I heard the Fiancé say "man flu" ;)

I had my first day back to school after the Christmas break today, and even if I would have loved strangled my alarm when it went of this morning, it's nice to get back to the swing of things.

Hopefully this year will, just like all my other years of being alive, will be filled whit every day mishaps that other people can laugh at. And so forth bring a lovely blogging year ;)

Have a nice week!

-I

Om nyårslöften

Så var julen slut denna gång.

Men än har vi ju nyåret att se framemot, eller hur?

Med det nya året på intågande dras mina tankar till nyårslöften.

Det moderna nyårslötena och deras tradition kommer faktist från USA, där är en teori att det var Benjamin Frankling som startade denna tradition för att "formulera goda föresatser inför det nya året."

Brukar ni ge nyårslöften? Brukar ni hålla dem?

Inför detta år hade jag endast ett nyårslöfte, att må bättre.

2015 var ett jobbigt år och jag ville bara radera allt det negativa och få in lite positivitet.

Man kan väll säga att jag lyckats till 70%.  Jag mår bättre men lite mera jobb behövs :)

Dessutom har jag hittat nya fina vänner i skolan som gör att mitt löfte inför det kommande året kommer vara enklare.

Jag ska bara vara mig själv.

Jag har alltid haft lite svårt att passa in, det här har lett till att det varit enklare att anpassa min personlighet till omgivningen. Inte en så logiskt och smart lösning kanske, men det har alltid varit den enklare.

Men nu får det vara slut på det.

Första steget för mig är att få utsidan att matcha insidan.

Jag har ju, som bekant, en stor förkärlek för allting gammalt och vintage. När det kommer till kläder skulle jag helst gå klädd i något från 1940-1960-talet. Jag känner mig inte alltid bekväm i de kläder som är på modet nu.

Därför ska jag, åtminstone försöka, att klä mig på det sättet jag vill.

Det hela är lite skrämmande, jag gillar inte att sticka ut, och  iklädd en outfit från 1950 sticker man ut vare sig man vill eller inte. Men det ska inte få styra mig i år. I år ska jag börja min "resa" mot en  garderob i retrostil.

(Jag är så fruktansvärt taggad, så om du vet om något klädesplagg eller mönster från 1940-1960 som ligger och samlar damm, hör av dig! :D )

Det kan ju tyckas att det är lite mystiskt att man måste "tvinga sig" till att vara sig själv. 

Men, iallafall jag, tycker att det är lite en sådan inställning i vår omgivning. "Tro inte att du är något".

Man ska smälta in i mängden. Annars är man udda, och konstig.

Men i slutändan gör det ju inte mig glad.

Och jag gillar ju faktist mig.

Jag bjussar på min kampsång för 2017. 

Hoppas ni får en bra vecka!

-I

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Christmas is unfortunately ending, but we still have new years to look forward to.

Whit the new years around the corner it brings me to think about new years resolutions.

The tradition whit, the modern, new years resolutions stem from the U.S. There are some people that say it was Benjamin Franklin whom started this tradition.

Do you make new years resolutions? Do you keep them?

For the year 2016 I only had one new years resolution.

To feel better.

2015 was a tuff year and I wanted to get rid of the negativ stuff and bring in some more positivity.

I would say i managed to 70% whit that resolution. Im feeling a lot better but I still have some work to do. :)

As a cherry on top, I've found new amazing friends in school that is going to make keeping my resolution for 2017 much easier.

I'm just going to be me.

I've always found it hard to fit in, and as a result, I've found it easier to adapt my personality to fit in better whit my surroundings. It's not a very logical or smart solution but it has been the easy way out.

But enough is enough.

The first step for me is to let the outside match the inside.

I have, as you know, a huge love for everything old and vintage. When it comes to clothing, I would prefer wearing something from 1940's-1960's. I just don't feel comfortable wearing the clothes that are in fashion right now.

That is why, I'm going to at least try, to dress the way I want.

I find it a bit scary, I don't like to stand out in a crowd. When wearing a outfit from the 1950's you kinda do whether you like it or not. But I'm not going to let that stop me this year. 

This year I'm begin my journey towards a retro closet.

(Im oh so very excited, so if you know of any clothes from 1940-1960's that are just collecting dust, let me know! :D )

I guess one could find it odd that I need to "force" myself to just be me. But I feel like it's just a general attitude, at least in my home town, that you're just supposed to be´lend in whit everyone else.

"Don't think you're something special". If you're not like others you're weird and odd.

But in the end that does not make me happy does it?

I kinda like me :)

I hope you have a great week!

-I

Matkoma tider

I dessa tider av matkoman, vill man kanske helst slänga sig i soffan eller på sängen och pösa framför en serie eller film.

Jag har alltid haft lite svårt att sitta still under en hel film, därför tänkte dela med mig av mina favoritserier.

Jag har alltid varit intresserad av historia, det här har lett till att nästan alla mina serier utspelar sig i gången tid.


1. Call the midwife

Serien är baserad på Jennifer Worths memoarer och utspelar sig i östra London på 1950-talet.
 I serien får man följa med den ny utexaminerade barnmorskan Jenny Lee och nunnornas arbete på Nonnatus House.


2. The Crown

The Crown handlar om Drottning Elisabeth II och hennes första tid som drottning. Som bäst finns det bara en säsong men en andra säsong är redan planerad.
  Serien är en Netflix original serie.


3. The Bletchley circle

The Bletchley circle är en mini serie i 7 delar.  Serien utspelar sig på 1952 och handlar om fyra kvinnor som under andra världskriget arbetade tillsammans med kryptoanalys vid Bletchley park. I serien försöker kvinnorna lösa mord när polisen inte lyckas se mördarens mönster.


4. Bones

Min absoluta favorit serie, jag har nog sett alla avsnitt åtminstone 5 gånger.
Serien handlar om Dr. Temperance (Bones) Brennan och hennes partner Special Agent Seeley Booth.
Tillsammans med en Dr Brennans team på Jeffersonian Institut, löser de svåra och ibland mystiska mord.


Jag har under mitt jullov plöjt igenom både the Blatchley Circle , samt  kollat X-antal avsnitt av Bones.

Det är väll det som är planen för resten av kvällen också ;)

Ha en bra Måndag!

-I


------------------------------------------------------------------------------------------------

T'is the season of food comas. Therefore I decided to share my favourite series whit you :)

I don't have the necessary patience to watch a movie.

Yes. I'm kinda a junky for crime solving series, and as you can tell, I prefer historical series.

Have a nice monday!

-I

Om att tro och att tvivla. Om pojken med det lockiga håret

Här har det varit tyst ett par dagar. Jag har städat, slagit in julklappar och gjort skoluppgifter. 

Allt är klart för julen men jag vill inte fira jul i år. 

Jag brukar inte dela med mig så mycket av mina innersta och privata tankar, men jag känner att jag behöver få goda råd.

Jag älskar julen. Att få umgås med alla nära och kära. Äta gott och ge de man tycker mest om gåvor. 

Men förra veckan såg jag en video på Facebook. 

Det är inte den första videon jag sett, och säkert inte heller den sista, men den har etsat sig fast och vägrar släppa taget.

Videon är från ett sjukhus, eller ett temporärt sådant, i Aleppo Syrien.

Aleppo kallas för "Staden där bar slutat gråta".

Videon visar en liten kille med underbart lockigt hår och fina ögon. Han sitter på en brits, dammig och med skador, antagligen från en flygräd eller något annat horribelt.

Den här lilla killen kan inte vara äldre än 3 år. Men han rör inte en min. Han är skadad och dammig men inte en tår rinner längs hans kinder. 

När ett barn skadar sig gråter det. 

Den lilla pojken med det lockiga håret grät inte, med det gjorde jag.

Jag kan inte skaka bort den här lilla killen ur mitt minne. 

Vad är det för hemsk värd vi lever i? 

Vad är det för nån Gud som låter det här ske?

Som låter oskyldiga barn skadas och dö, på grund av vuxna människor oförstånd och maktbegär?

Jag har, enda sedan högstadiet, kämpat lite med att försöka hitta min egen tro. Jag söker ännu.

Men det är såna här saker som får mig att låsa in allt vad jag tror på i en liten låda och slänga bort nyckeln. 

Jag är en människa som funderar mycket. Låter tankarna vandra iväg alldeles för långt innan jag kommit fram till en lösning. Den här gången har tankarna vandrat i dagar, och jag hittar ingen lösning. 

Jag känner att jag har fått nog av att rusa runt i diverse butiker efter julklappar. Det är ju inte det julen ska handla om.

Jag vill inte fira jul i år.

Det känns inte rätt.

Jag vill krama om den lilla killen med det underbara lockiga håret.

-I

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

It's been quiet here on the blog for a while. I've cleaned, wrapped presents and done some schoolwork.

Everything is set for Christmas, but I don't want to celebrate Christmas this year.

I don't normally like to share my inner most personal thoughts, but this time I feel like I need advice. 

I love Christmas. I love spending time whit my family and friends. I love all the amazing food. I love giving people gifts.

But last week I stumbled upon a video on Facebook.

It's not the first I've seen, and most likely not the last one, but this one is etched in my brain and it wont let go.

The video is from a hospital, or a makeshift one, in Aleppo Syria.

They call Aleppo "The city where children has stopped crying."

The video shows a little boy whit wonderful curly hair and incredibly pretty eyes. He is sitting on a hospital bed, full of dust and whit injuries from a air raid or something equally as horrible.

This little boy cant be older than three years old. But he doesn't move a muscle. He's hurt and full of dust but there is no tears running down hes cheeks.

When a child is hurt it cries. 

The little boy didn't cry, but I did.

I can't get this little boy out of my head.

What kind of twisted horrible world do we live in?

What kind of God would allow this to happen?

Lets innocent kids die and get hurt, because of adults foolishness and lust for power?

I have, ever since 7th grade tried to find my own faith. Im still looking for it.

But it is things like this that makes me put all of my believes in a box, lock it and throw away the key.

I'm a person that thinks a lot. I let my thoughts wander way to far before I find a solution to my problem. This time my thoughts have been wandering for days and I can't find a solution.

I've had enough of running around in stores searching for the perfect gifts. That's not really what Christmas is about.

I don't want to celebrate Christmas this year.

It does not feel right.

I want to hug the little boy whit the wonderful curly hair.

-I